Barnfattigdomen
I Sverige idag finns ca 345 000 barn som lever i fattigdom, sedan 1999 har de ökat med 13.5 %.
Ska det verkligen behöva finnas fattiga barn i ett av världens rikaste länder? I ett land som berömmer sig om att ha en väl utbyggd välfärd och stabila sociala trygghetssystem? Tror nog de flesta svarar, att det är inget man vill.
I en rapport som konsumentverket gjort, så konstaterar man dock, att skattelättnader för de som redan är etablerade på arbetsmarknaden, har FÖRSTÄRKT inkomsskillnaderna i Sverige. Jobbskatteavdraget, har INTE gett de arbetslösa några mer jobb, det har ENBART ÖKAT klyftorna ännu mer.
Om man roar sej med att titta på statistiken visar den att under den borgerliga regeringen har ”den rikaste tiondelen män fått över 200 gånger så höga realinkomstökningar som den fattigaste tiondelen kvinnor. När man kan kalla det för minskade klyftor och komma undan med det har nyspråket nått nya, tidigare oanade, nivåer.
Och de som drabbas hårdast av den politik som förs, är barnen.
Samhället ställer också motsägelsefulla krav på fattiga föräldrar. De förväntas vara ansvarsfulla och inte köpa onödiga saker, men man tycker också att det är märkligt ifall en familj inte kan köpa gympaskor åt sin barn, cykel, mobiltelefon etc
Man har i rapporten intervjuat familjer med svag ekonomi och många betraktar den situation de lever i, som ohållbar. Pengarna räcker inte hela månaden, man får avstå från sånt som andra tycker är självklart, ex simundervisning eftersom man inte har pengar till inträdet på badhuset . Och ofta lever föräldrarna på billigast billigast mat, för att kunna köpa det som barnen behöver.
Dagens fattigdom ser inte ut som gårdagens, vi har en helt annan standard på exempelvis vårt boende, och ett helt annat konsumtionsmönster. I dagens samhälle, uttrycker man delaktighet i sina barn genom konsumtion. Barn till fattiga, kan inte delta i denna konsumtion, de får vara glada om de har mat för dagen. Och trots att vi vet att det finns barnfattigdom i Sverige, och att den ökar, så finns det visst väldigt många i det här landet, som fortsätter rösta i val på partier som inte gör ett dugg för att förbättra situationen.
Ett av skälen till att Sverige legat så bra till i sina siffror internationellt förr om åren, är att vi har haft så bra uppbyggda sociala trygghetssystem, system som nu raseras.Samhället har förändrats, solidaritet med våra medmänniskor verkar ha upphört existera.
Och ju mer vi missgynnar solidariteten desto mer krymper den. Hur många fattiga kommer Sverige ha om tio år om vi fortsätter titta på – på regeringar som medvetet skapar låglönegrupper och som medvetet gör att alla barn inte får samma chans till en bra start i livet? Ja det undrar jag verkligen.
Och Om jag som låginkomsttagare, dock över existensminimum om man räknar ihop det med maken, inte får det att gå ihop, hur skall den som är utförsäkrad, arbetslös, ensamstående med barn då kunna få ihop det. Händer att mina barn fått gå utan vinterskor, inte kunnat få gympaskor, inte har cykel, att vi i slutet av varje månad får leva på havregrynsgröt. Händer att mina barn får avstå aktiviteter i skolan, eller att jag inte kan följa med på saker som är viktiga, just på grund av ekonomin. Och då har vi ändå näsan strax över vattenytan.
Det rimmar inte med verkligheten, när vissa envist kör huvudet i väggen och påstår, att läget har blivit mycket bättre med den politik som förs nu. För det har det inte, och siffrorna påvisar det.
Det gör att mitt hjärta blöder, oskyldiga barn är de som får betala priset för regeringsmaktens politik. I jul tänker jag på alla barn i familjer som kanske inte ens har råd att äta julmat, som kanske inte får någon julklapp. Det är inte längre barn i nåt U- land långt ifrån oss, de finns här alldeles i närheten, i din verklighet.
Anna-Maria Forssell Mörk
Vänsterpartiet Bollnäs