Det som en gång var arbetarnas kampdag, kom till efter den stora Haymarketmassakern i Chicago år 1886 och till minnet av det dubbla justitiemordet på fem anarkister.

Första maj 1886 gick 400 000 amerikanska arbetare ut i strejk för 8 -timmars arbetsdag en kulmination på 1880-talets intensiva strejker. Som protest mot det brutala polisvåld som de strejkande hade mötts av den första maj, hölls ett möte på Haymarket i Chicago den fjärde maj. Vid slutet av mötet kom polis till platsen och kastade sig över de strejkande med revolvrar och batonger, trots att demonstrationen hade tillstånd. Från en sidogata kastades en bomb, som exploderade i närheten av en polisbil. Poliserna började då som vanvettiga skjuta in i människohopen och ett 40 -tal personer dödades.

Efter en intensiv jakt på de skyldiga till dådet blev 8 chicagoanarkister arresterade och anklagade för att ha orsakat Haymarketmassakern. De anklagades bl.a. för att ha kastat bomben. Efter en två års lång process med falska vittnen och en domare som redan från början fördömde fångarna, föll domen. Deras skuld bevisades aldrig, men man nöjde sig med att påvisa deras revolutionära bakgrund.

En av de avrättade var August Spies. Hans sista ord var: "Den tid skall komma då vår tystnad i graven blir mäktigare än våra stämmor som ni kväver idag."

Allt sedan dess har 1:Maj varit den självklara dagen för arbetarnas kamp

Första maj har ju av hävd varit dagen för arbetarrörelsen att göra sina krav och önskemål hörda. Men det fanns en tid i vår Svenska historia (inte allt för långt tillbaka i tiden) då arbetarnas kampdag sågs som förlegad. Något som inte var nödvändigt längre och som spelat ut sin roll.

Idag den 1 Maj 2008 med en borgerlig regering vid rodret är arbetarnas kamp återigen viktigare än någonsin.

Från den fackliga organisationen har det kommit tydliga signaler om vad som behövs på den svenska arbetsmarknaden, det har handlat om kollektivavtalets värde, rimliga villkor i anställningen med mera.

Under sin korta tid vid rodret har den borgerliga regeringen redan lyckats genomföra omfattande försämringar av det svenska välfärdssystem som arbetarna under åratal byggt upp. (En del av försämringarna påbörjades dessutom redan under den socialdemokratiska regeringens tid).

Men det är inte nog! Regeringens hetsjakt på människor som är sjuk fortsätter. Från 1 Juli 2008 gäller ytterligare försämringar. Allt i regeringens tro att sjuka skulle bli friskare av hårdare regler och sänkt ersättning. Den borgerliga regeringen har genomfört stora försämringar av sjukförsäkringen. Förra året sänktes taket i sjukpenningen från 10 till 7,5 basbelopp. 1,7 miljoner löntagare fick sänkt ersättning.  Dessutom sänktes sjukpenningen från 80 procent till 78,6 procent. 2008 sänks den ytterligare till 77,6 procent.  

Sjukskrivningarna har redan minskat som ett resultat av regeringens tidigare genomförda försämringar, vilket innebär en besparing på fem miljarder kronor för staten. Fem miljarder som inte är något skäl att vara stolt över. Eftersom dessafem sjuka miljarder betalas av människor som inte har råd att vara sjukskrivna eller blir nekade sjukskrivning på grund av omänskliga regler. (Vi har ett färskt exempel på en man som vid ett benbrott inte fick något sjukintyg då han var arbetslös och läkaren menade att de nya reglerna tillät inte att man sjukskrev någon som var arbetslös. Samtidigt som han inte fick stämpla eftersom hans benbrott förhindrade att han stod till arbetsmarkandens förfogande).
Trots att vi varit inne i en högkonjunktur och Sverige är rikare än någonsin, slår regeringen fortfarande mot dem som haft oturen att drabbas av ohälsa.

Som om det inte skulle räcka så lägger man också förslag om försämringar beträffande rehabiliteringsåtgärderna. Man vill lägga över ansvaret till den enskilda individen! Istället för att lägga ansvaret hos dem som förfogar över resurserna, det vill säga arbetsgivaren och samhället. I den borgerliga regeringens förslag finns inte ett enda positivt inslag om rehabiliteringsåtgärder som leder till återgång i arbete hos den egna arbetsgivaren.

Den enskilde ska självklart involveras i rehabiliteringen och delta i de rehabiliteringsinsatser som erbjuds, men det tyngsta ansvaret bör vila på arbetsgivaren och samhället som förfogar över resurserna. Om dessa misslyckas med sitt rehabiliteringsansvar ska det inte gå ut över individen. Eventuella tidsgränser i försäkringen får inte vara för snäva och måste bygga på att arbetsgivaren och samhället har gjort vad de kan för att få individen tillbaka i arbete
De nya reglerna som gäller från 1 juli 2008 är:– Sänkt sjukpenning
– Hårdare regler bland annat en ökad risk att sägas upp efter 6 månaders sjukdom
– Svårt att få sjukpenning mer än ett år
– Arbetsgivarens ansvar för rehabilitering minskas

Kampen är viktigare än någonsin mina vänner!!!

Uppdaterades: 01 maj 2008