I förra veckan kunde vi läsa om Sverigedemokraten Anita Nordkvist som tycker att hon blivit åsidosatt och marginaliserad på grund av att hon är Sverigedemokrat.

Som exempel anger hon ett möte under en paus vid förra kommunfullmäktige den 23 April.

  

Vi har i kommunfullmäktige en allians: de borgerliga partierna tillsammans med Sjukvårdspartiet och vi har i oppositionen en valteknisk samverkan mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Om vi har saker som vi vill prata om så måste vi få göra det, tilläggas bör är att vårt möte skedde i en paus då kommunfullmäktige var ajournerat.

Att kräva tillgång till ett sådant möte kan jämställas med att kräva tillgång och insyn i exempelvis ett möte mellan Hyresgästföreningen och Bostadsbolaget fast du inte ingår i någon av dessa.

Vidare påtalar hon en kallelse till en arbetsgrupp beträffande det näringslivspolitiska programmet, där hon inte blivit kallad.

Jag kan nämna att inte heller jag (undertecknad) fick någon kallelse till nämnda arbetsgrupps första sammanträde. Men för den sakens skull har jag inte drabbats av någon konspirationsteori om att detta skulle vara en medveten handling, utan tagit för givet att det handlar om något missförstånd.

Intressant i sammanhanget är att Anita Nordkvist efter första mötet fått samtliga sammanträdesdatum och information om en studieresa som skulle göras. Men uteblev från studieresan utan att lämna återbud ( vi inväntade i 20 minuter och vår tjänsteman ringde både hemtelefon och mobilen utan resultat) senaste sammanträdet i nämnda arbetsgrupp uteblev Anita också och även då utan att lämna återbud.

Sanningen är nog snarare att detta är en medveten strategi från Sverigedemokrater runt om i landet. Det handlar om att utmåla sig till martyrer försöka få folk att tro att dom är marginaliserade.

 

Ann-Renée Forsström Vänsterpartiet

Uppdaterades: 23 maj 2007